Bloggen by Lena
Här kommer jag att dela mina reflektioner kring att vara människa i det föränderliga och pulserande som är våra liv.
Jag kommer aldrig glömma den där gången i Fjärilshuset i Haga när fjärilen satte sig på min hand en lång stund och lät sig betraktas och beundras. Nu flyger ju det omkring massor av fjärilar därinne och de är vana vid människor så egentligen kanske det inte var så märkligt. Men för mig var det magiskt! Den tycktes prata med mig, säga "hej, här är jag och litar på dig. Vem är du?"
Jag kommer heller aldrig att glömma när jag samma dag såg en fjäril födas. Det låg en kladdig och till synes hjälplös puppa på trätrallen framför mig och jag stoppade upp kön av människor som ville vidare, förbi. Men jag vägrade, "hallå- det ligger en PUPPA här!" Den måste ha ramlat från en ställning där de vanligtvis hänger under födelseprocessen. Givetvis skulle den inte ligga där, utsatt för alla människofötter. Jag såg fjärilen ta sig ur puppan, med hopklibbade vingar och alldeles ny till ljuset. den kämpade och kämpade, krånglade sig helt ur puppskalet, lyckades veckla ut de klibbiga vingarna, struttade runt några gånger, satt sedan stilla och jag höll andan- helt övertygad om att nu, nu dog den. Men så hoppar den fram en liten bit, spänner ut sina vingar än mer och så flög den. Bara sådär! Jag minns att tårarna rann nedför mina kinder medan jag med darrande röst förklarade för de bakom mig vad jag nyss bevittnat. De mumlade något och såg på mig med skeptisk blick och var nog mest lättade att få ta sig vidare. Fascinationen levde kvar i mig flera dagar efteråt och jag blir fortfarande rörd av minnet.
Transformationen, det är den som fascinerar. Berör något djupt inom mig, väcker vad som verkar en djup visshet om livets största skatt. Livskraften, den vackra, kraftfulla, visa och outgrundliga livskraften som finns i oss alla. I oss och i djur och växter, skogen och havet. I allt. Tänk att den finns där och vi tänker inte ens på den. Vilket slöseri av magi! Tänk kvinnan, vilken otrolig drottning och gudinna hon är, med förmågan att befruktas, låta liv skapas och bäras inom henne, föda och ge näring. Vilken fantastisk bedrift och gåva är inte det!
Jag har aldrig tagit det för givet. Jag fascineras, berörs och känner livsanden vina genom mig. Jag kan gråta av en utslagen lilja. Tänka att den vecklar ut sina kronblad mot ljuset och visar sitt innersta i full tillit. En gång hade jag tagit in tallgrenar med kottar och satt i en stor kruka. På natten vaknade jag av en dov smäll- ja, jag är lättväckt- men min sambo vaknade också. På morgonen låg det en sprucken kotte och en massa fröer på golvet bredvid krukan. Kotten hade exploderat av värmen! Så som det säkert sker i naturen. Jag grät. Över naturens vishet och vackra förmåga att föröka sig och leva. Jag har suttit på en stol och tålmodigt väntat på att få uppleva en kotte spricka eller att få med ögat se när liljans knopp brister. Jag har inte fått uppleva det. Kanske är det vad som är det heliga? Vi ska leva det med naturlighet, ha tillit och respekt och njuta av det vackra. Vi ska inte försöka fånga det, bevisa det eller styra det. Vi ska låta det vara vilt, fantastiskt och magiskt!
Inte undra på att jag för in transformation i mina samtal, i mina cirklar och i livet i stort. För mig är det meningen med allt, att låta sig transformeras, följa med i den vackra, vilda dans och flöde som är livet.
